Allegretto's Labradoodle

 

Om oss

Vår resa till att föda upp labradoodle är ganska speciell. Vi har alltid haft hund inom vår familj och närmare bestämt alltid labradorer. Min mormor har alltid haft sitt hjärta bland storpudlar. Av en ren tillfällighet skedde en tjuvparning mellan vår, min mammas, labrador Kira och min mormors storpudel Atlas. När vi insåg att det skulle bli valpar ställde vi in oss på detta och jag öppnade då en bloggportal där jag har beskrivit hur det hela gick till. Jag kommer därför klistra in inlägget som jag skrev på 2 juni 2019.

” Hej!

Den absolut vanligaste frågan som ställs när man berättar att Kira är dräktig och väntar valpar är om parningen och dräktigheten var planerad och önskad. Jag kommer därför att försöka besvara den här frågan för att ge en så tydlig bild som möjligt.

Mamma och jag har alltid drömt om att ha en kennel, och en av de främsta anledningarna till varför vi köpte Kira var i avelssyfte. Vår äldre labrador Tessy, hade vi gärna också avlat på, men dessvärre visade det sig att hon hade dåliga höfter och således inte optimal för avel. Kira har en fin stamtavla, utmärkta höfter och fått flertalet fina utmärkelser på utställningar. Utöver att hon är perfekt för avel ur de hänseendena har hon också ett fantastiskt temperament som vi verkligen önskar att föra vidare. Däremot fick vi utav olika anledningar lägga ner tankarna på en labradorkennel.

Eftersom Atlas är mormors hund, och vi ofta går ut och går med honom tillsammans med Kira har det varit nära flera gånger att de har råkat para sig under löp. Atlas har alltid haft ögon för Kira, och under löp - ja, då är det ju extra mycket så klart! Under skärtorsdagen den 18 april visste vi att Kira var i höglöpet då hon vikt sin svans åt sidan vid flertalet gånger när både Tessy och Atlas luktat och sniffat på henne där bak. I och med att det var skärtorsdag skulle vi få gäster på kvällen, och mormor hade en önskan om att mamma skulle klippa henne inför påsken. Atlas fick därför följa med hem till oss och stanna inomhus. Kira och Tessy var ute i trädgården och låg på gräsmattan och vilade. Vad vi inte visste var att altandörren på andra sidan huset var på glänt, och Atlas lyckas ta sig ut i trädgården. Jag är med mamma och mormor inomhus och ser därför inte när Atlas kommer ut i trädgården. Vi hör efter ett tag ett skrik från Kira. Alla tre springer ut och möts av att Kira och Atlas har utfört en klassisk hängning och sitter därför fast i varandra. Kira var nog lite skärrad och vi fick springa fram till henne för att hålla henne lugn och stilla. Allt gick bra och efter cirka tjugo minuter lossnade dem och allt såg fint ut på dem. I efterhand har jag läst på och förstått att det kan innebära en risk att inte övervaka en parning, men som tur var tror jag att vi var med nästan från första sekund eftersom vi sprang ut när hon skrek till. Hur som helst har allt gått bra. Givetvis var vi alla tre lite chockade över vad vi just fått bevittna, men trodde ändå att chansen för befruktning kanske ändå inte var så stor.

Under kvällen när vi hade alla gäster, började jag, istället för att umgås med vänner och familj, att läsa på allt vad jag kunde om denna eventuellt påbörjade dräktighet. Jag insåg också ganska snabbt att sannolikheten för att dräktighet uppstått också var ganska stor. På SKK:s hemsida läste jag att befruktning sker i 4/5 fall när detskett en hängning. Det var givetvis en tid med mycket spänning, tid som spenderades till att planera, se olika sannolikheter, läsa på inför både dräktighet, uppfödning, lagar och regler samt hur det går till vid en sedvanlig hundförlossning. I nuläget känner vi oss alla hyfsat bekväma med de nyss nämnda punkterna. Givetvis kan allting hända, och bara för att våra hundar är friska och har ett bra temperament är ju det ingen garanti för att komplikationer inte ska kunna uppstå. Vi är däremot hoppfulla och vi har försökt vårda och sköta Kira på ett så ansvarsfullt och omsorgsfullt sätt om möjligt. Hon har från redan andra veckan gått på Royal Canins dräktighetsfoder fram till dag 42, när vi började ge det fodret blandat med Hill's valp och moder- foder. Vi har även tagit det lugnt med promenader, eftersom hon har visat mycket trötthet och ointresse för promenad i samma utsträckning som innan dräktigheten.

Nu hoppas jag att jag har kunnat besvara frågan om det var planerat eller inte. Man kanske skulle kunna säga att det var lite halvt planerat? Vi har ju alltid velat föda upp en kull och blev ju snarare oerhört glada än förskräckta när vi insåg att en parning skett.”
Julia med Nessa
Så man kan faktiskt påstå att vi inte alls hade planerat just detta, men det blev så perfekt. Ut kom 6 friska valpar och min älskade Nessa var sist ut. Ni kan läsa mer om hennes historia under fliken Våra hundar. Jag blev så förälskad i Nessa och hon har därför fått stanna kvar i vår familj, hos mig. Det var ingen självklarhet att vi skulle ta ytterligare en kull. Under hösten fick vi ta bort vår äldsta labrador som då hunnit bli 13,5 år. Kira blev väldigt deprimerad av det hela. Under våren när hon började löpa gjorde vi hälsokontroll och veterinären såg inga som helst hinder för ytterligare en kull. Under sommaren 2020 kom det en kull med 8 valpar. I den kullen fanns både Doris och Dixie, som också har fått bli kvar hos oss. Doris bor hos mamma och Dixie bor hos världens finaste foderfamilj här i Oskarshamn.

Efter Kiras två kullar kände jag att en helt ny låga i mig hade tänts. Jag brinner verkligen för hundar och uppfödning. Inte bara valparna i sig, utan även kontakten man har med alla valpköpare, svara på nyfikna frågor om våra hundar, tipsa om nytt hundfoder eller skriva köpekontrakt. Givetvis har allt under de första två kullarna gett i regi av min mamma som är Kiras ägare, men jag tyckte det var väldigt kul och kände att jag inte ville att sista kullen faktiskt skulle vara sista kullen.

Jag såg mig runt vilka möjligheter det fanns för mig att faktiskt föda upp labradoodles på ett seriöst sätt och fick då kontakt med Svenska Labradoodleklubben och WALA. Svenska labradoodleklubben välkomnade mig och min tik med öppna armar och den dagen Nessa får valpar kommer hennes valpar att få stamträd i Svenska labradoodleklubben. Det känns helt fantastiskt. Jag håller just nu på att också få Nessa registrererad i WALA, och hoppas att få ett godkännande där inom kort. Anledningen till att vi faktiskt fått denna möjlighet är för att både Kira och Atlas (Nessas föräldrar) har stamtavla i SKK och deras förfäder går att spåra långt bak. Jag kände att detta var helt rätt för mig, och vi hade ju dessutom behållit tre tikar som vi tror blir fantastiska avelstikar. Eller ja, jag har Nessa och min mamma har Doris och Dixie. Vi får se om Doris och Dixie kommer i framtiden att ingå i vårt avelsprogram.
Julia med Nessa
Jag tänkte avsluta denna text med att presentera lite närmre om vem jag är – inte bara hur resan hit varit. Jag heter Julia och älskar hundar. Jag bor med min hund Nessa och min sambo Robin i en villa i Oskarshamn. Någon kilometer från mig bor min mamma Annika som också är matte till Doris. Jag jobbar som jurist på heltid och har för avsikt att endast ha uppfödning i liten skala för att jag älskar hundar.
Svenska LabradoodleklubbenWALAAllegretto's Labradoodle Accredited Logo 2023

Vi är anslutna uppfödare till Svenska labradoodleklubben och det internationella nätverket Worldwide Australian Labradoodle Association, WALA.